onsdag 16 maj 2018

Föreläsning i Kalix.


Här på bloggen så har det ju inte hänt så mycket, men jag tänkte att jag kan visa de bilder min fru fotograferade, då hon följde med mig till Kalix för någon vecka sedan.
 Där föreläste jag om hur det är att odla i kallt klimat, och vilka växter som lyckas, och vilka som är svårare att lyckas med.


Jag har ju då och då nöjet att få föreläsa om ett ämne som jag tycker väldigt mycket om,nämligen växterna i vår trädgård.
Veckan före detta så föreläste jag för Öjeby trädgårdssällskap, i just Öjebyn utanför Piteå.

Det jag tycker bäst om med att föreläsa om trädgård, det är att jag ju då får träffa och prata med folk som delar mitt intresse för växter.



Här en bild på lokalen i Kalix, före föreläsningen började för kvällen.


söndag 15 april 2018

Hejdå snön!


Under ett träd i vår trädgård hänger en ungefär 50 centimeter hög stjärna av plåt.
Så sent som i början av denna vecka så stack bara den övre udden upp ur snön.
Nu hänger den fritt.

Nu sjunker snön undan och släpper greppet om stjärnan och snart om hela trädgården.
Nere till höger på bilden under syns sjärnan sticka upp ur snön.
Så såg det ut den nionde april.


Visst är det lätt att misströsta i sin önskan efter att den riktiga våren ska komma, men snön sjunker ihop och försvinner trots att det ännu ser ut som om vintern håller oss i ett järngrepp.

På väg mot vårt hus för några dagar sedan.
Vårt hus skymtar bakom snön mitt i bilden.
Denna tid på året är skillnaden mellan norr och söder som allra störst.
Men snart är vi ikapp med grönska och blomster även om det är svårt att tro när man ser dessa snötäckta vidder.

tisdag 31 oktober 2017

Havtorn

Hippophae rhamnoides

Jag har nyligen för första gången någonsin smakat på färska havtorn, direkt från en buske.
Jag blev lite överraskad av den sura smaken, men samtidigt så var de goda att äta, trots att de var sura.

Det sägs att det i varje bär havtorn finns lika mycket c-vitaminer som i en hel apelsin.

I vår trädgård har vi nästan aldrig fått några bär på våra havtornbuskar, för jag har inte lyckats speciellt bra med att odla havtorn.
Kanske vi har ett för kallt och kärvt klimat i byn där vi bor för att en buske som havtorn skall trivas bra, för de första försöken med att etablera havtorn i vår trädgård misslyckades totalt.

Jag har gjort flera försök, redan för 15 år sedan planterade jag in en buske havtorn här som nästan helt dog den första vintern.

Havtorn hos våra släktingar i Piteå.
För att havtorn skall trivas så krävs en ljus och öppen plats med många timmar av fullt solsken varje dag, kanske det är därför som havtorn mest förekommer längs med kusten där havet skapar soliga platser för buskarna, där inga andra träd kan lägga skugga över havtornet?

Den plats som jag valde ut till våra första havtornbuskar var även den öppen och ljus, men ändå så dog våra havtornbuskar sakta men säkert.
Jag förstod inte vad som var fel, hos släktingar i Piteå bara sju mil från vår trädgård trivdes, och trivs än havtorn bra, och där är mer skugga än i vår trädgård.
Då måste det ha berott på något annat än ljuset att de inte trivdes hos oss.
Förmodligen så dog våra första havtornbuskar av det kallare klimatet, med kortare odlingssäsong än i Piteå.
Eller kanske svaret finns i jorden, kanske vi har fel sorts jord här för att odla havtorn?


När jag så planterade en buske havtorn mitt i den gamla grillplatsen, som består av en kulle med grus omgiven av stora stenar, ja då klarade havtorn att överleva även här i vår trädgård.
Så havtorn verkar ju inte speciellt kräsna med jorden, då de trivs i grus.

Jag gissar att skillnaden med den upphöjda platsen av grus och sten är att tjälen där kan släppa snabbare om våren, för den platsen binder inte vatten på samma sätt som gräsmattan bredvid, med mindre risk för att buskens rötter ska frysa fast i is och därmed möta döden i form av sakta uttorkning när vårsolen värmer över frusen jord.


Vissa buskar av havtorn får bara hanblommor, och vissa andra får endast honblommor, och det är de sistnämnda som ger bär.

Än har ju inte våra nya havtornbuskar blivit speciellt stora, det är en honbuske som står i gamla grillen, en hanbuske står några meter bort, också den på en kulle av grus.
För att få bär på havtornbuskar så krävs det både han-och honplanta, men ändå så har vår honplanta gett ett bär för några år sedan.
Kanske lite svårt att förklara, men pollen från havtorn måste då blåst in till vår honplanta, från en annan havtornbuske långt borta från vår trädgård.
Vem vet?

Jag gissar att det nu bara är att vänta och se om dessa buskar kan växa sig stora nog så att honplantan kan ge bär i framtiden.
Man kan ju alltid hoppas på det.

fredag 27 oktober 2017

Spökhuset


Här kommer en spökhistoria från förr.

Denna händelse utspelades ungefär 1905.

En far med sin tonårsson från byn där jag bor hade fått ett tillfälligt jobb i byn Gyljen utanför Överkalix.
De skulle båda jobba i skogen, och räknade med att behöva stanna där i en dryg vecka innan arbetet var färdigt.

De sökte efter någonstans att bo, och fick tips om ett hus som stod tomt, där de kanske skulle kunna bo den tid de skulle stanna i Gyljen..
Men de fick samtidigt veta att ingen vågade bo där, så det var därför som det huset var tomt.



Eftersom de två från Brännberg inte var särskilt skrockfulla eller rädda för spöken, så tackade de ja till erbjudandet och kontaktade fastighetsägaren för att hyra ett kök med sovalkov på övervåningen.


 När de kom in efter den första arbetsdagen i skogen så ordnade de med middagsmaten och förberedde för den lunch som de skulle ha med till skogen nästa dag.

Lite senare gick de och lade sig för natten, då de var trötta efter en dags hårt slit i skogen.

Sonen somnade snart, men fadern hade svårt att somna, då han låg och funderade på det han hört berättas om att ingen annan vågade bo där.

Vid tiden för midnatt så hörde han ljud från nedervåningen, det lät som om någon gick där, men ljudet upphörde snart, och han somnade för natten.
De sov sedan båda gott hela natten, och arbetade i skogen hela dagen fram tills det mörknade.

När de sedan gick i säng så hade fadern svårt att somna, med tanke på att han hört konstiga ljud natten före.
Han hade ju inte berättat något om det för sonen, då han inte ville skrämma upp honom i onödan, så sonen somnade direkt.

Vid midnatt hörde fadern samma ljud från nedervåningen igen, han låg vaken i mörkret och hörde hur någon gick omkring där nere.
Sonen sov då gott sedan någon timme.

Fadern hörde sedan tydligt att någon sakta gick uppför trappan, mot rummet som de hyrde.
Men sedan blev det helt tyst.
Fadern hade svårt att somna, men efter att ha legat vaken i mörkret en lång stund så somnade även han.
Inget mer ljud hördes den natten.

Nästa kväll så somnade sonen än tidigare, trött och slut efter det hårda arbetet i skogen.
Fadern däremot var klarvaken, och låg stilla och lyssnade efter ljud.

Vid midnatt upprepades samma ljud av steg från nedervåningen,och sedan även ljudet av att någon gick uppför trappan.
Det knarrade och gnisslade i trappan som var gjord av trä.
Fadern hörde även hur någon försökte öppna dörren in till rummet som de hyrde, någon drog försiktigt i dörrhandtaget, men så upphörde ljudet, och det blev lugnt resten av natten.


 Ännu en hård dags arbete låg framför de båda i skogen, fadern hade i alla fall fått några timmars sömn efter att han legat vaken en lång stund i det mörka huset.

Nästkommande natt så var den annars lugne mannen en aning spänd, och hade svårt att komma till ro och somna.
Nu hade han ett stearinljus tänt i alkoven där de båda låg. Sonen sov gott sedan några timmar då fadern åter hörde det knappt hörbara ljudet av steg från nedervåningen, som sedan hördes något bättre då den knarrande trappan skvallrade om att någon var på väg uppför den i nattens mörker.



Fadern hörde åter hur någon tog i dörrhandtaget till rummet som de hyrde, och hur dörren knarrade till då den öppnades.
Stearinljuset i alkoven slocknade plötsligt.
Han hörde tydlig att någon också kom in i köket vid alkoven där de sov, någon som ännu var en aning andfådd sedan denne gått uppför trappen.
Han hörde ljudet av att någon andades därinne i mörkret.



Då frågade fadern rakt ut i mörkret: -vem är det?

Inget svar kom, men sekunden senare hördes en kraftig smäll som fick huset att skaka och fick fadern på benen. Även sonen vaknade direkt och klev upp.
De tände fotogenlampan i köket, men ingen annan än de båda fanns där.
De störtade snabbt nedför trappen för att se en skymt av den som varit där.



De öppnade ytterdörren och tittade ut, men utanför dörren låg nysnö, det hade snöat hela kvällen, och det fanns inga spår i snön av att någon annan hade kommit in i huset, och heller inga spår av att någon sprungit därifrån.
Snön låg vit och orörd där utanför.


Nästkommande natt så hade de båda svårt att somna sedan fadern känt sig tvungen att berätta för sonen om de ljud han hört de senaste nätterna.

Men inget konstigt ljud hördes den natten i huset, allt var lugnt och stilla.
Så förblev det även de följande nätterna som de stannade kvar i huset utanför Överkalix.
Inget mer onaturligt hördes.

Vad var det som de båda hade hört där i huset där ingen annan hade vågat att bo under en lång tid?
Det fick de inget svar på, men de båda berättade om vad de upplevt där i nattens mörker då de kom hem igen.

Denna berättelse bekräftades av en person från just byn Gyljen för tonårssonens son på 1980-talet, då en kvinna berättade för honom att ingen ens vågade gå in i det huset.

Det hans far och farfar en gång upplevt var alltså sant.

lördag 21 oktober 2017

Amerikansk trädstrypare

Celastrus scandens

En amerikansk trädstrypare har fått en plats att växa vid en lönn, där kan den svinga sig upp bland lönnens grenar.
Nåja, än är det ju inte så mycket 'swing' över plantan, och den enda anledningen till att den är där den är bland lönnens grenar, det är för att jag själv har snurrat fast den runt lönnens stam.
Så det är inte direkt någon risk för att lönnen skall strypas ännu.


Nu när lönnen har tappat sina löv för hösten så syns bladen av den amerikanska trädstryparen bra, de har förut varit dolda bland lönnens bladmassa. Löven på trädstryparen är ännu gröna och kanske helt oförberedd på höstens kyla.
Somrarna i Amerika är ju betydligt längre än somrarna hos oss.
Den amerikanska trädstryparen har överlevt en vinter här hos oss, men då hade jag lagt ned den vid lönnen, så den utsattes inte för den värsta kylan utan låg då skyddad under snötäcket.

Amerikansk trädstrypare är nog inte fullt härdig för vår del av landet, men jag kunde inte låta bli att testa och se hur den klarar vårt klimat.
Den har som sagt klarat en vinter, men en vinter är ingen vinter, vi får se hur plantan klarar att invintra i år.

Vår planta står planterad på en upphöjd bädd för att den ska kunna starta lite tidigare på våren, antalet veckor på växtsäsongen kan ha avgörande betydelse för om en växt som denna ska klara livet i vår trädgård.
Jag borde nog ha köpt en japansk trädstrypare istället, för de skall klara sig längre norrut i landet.


För att vår amerikanska trädstrypare alls ska ha en chans att klara en vinter till så har jag nu lagt ned den igen vid sin lönn.
För att den ska få skydd från den värsta kylan.


På den medföljande etiketten så kan man se att denna klätterväxt ska få röda fina bär om hösten, men än är det länge kvar innan vår planta år så stor.

Än kan lönnen känna sig relativt säker på att slippa strypas av denna klätterväxt, lönnen lär hinna få en betydlig storlek innan trädstryparen tar något som helst strypgrepp runt dess stam.
Om det nu någonsin sker.



måndag 9 oktober 2017

Vårsköna

Claytonia sibirica
En vårsköna blommar just nu i trädgården. Växten är ny (från augusti) och jag trodde inte att den skulle blomma förrän till våren, men redan nu har några knoppar öppnat sig.

Vårskönan kanske blommar nu istället för till våren. 
Vem vet?
Kanske någon har berättat för den om klimatet i dess nya hemby?
Kanske då vårkönan blommar nu innan den utsätts för en vinter i Norrbotten, liksom för säkerhets skull, för att kanske hinna sätta frö innan det är försent?

Jag läste att plantan är vintergrön i landets södra delar,men här lär den snart gömmas under snön, och om den sedan är så grön då den så småningom töar fram,  ja det återstår att se.

Det återstår även att se om den kommer sprida sig med små nya plantor som om den vore ett ogräs.


Läs mer om växten vårsköna hos Mustila arboretum.

onsdag 27 september 2017

Japansk kottepalm

Cycas revuluta

I vintras så köpte jag en japansk kottepalm.
Redan efter några veckor så kunde man se att kottepalmen stannade av och började torka. Bladen blev liksom mindre och tycktes torka ihop, men förblev gröna ändå.
Ändå försökte jag vara noga med att jordklumpen i krukan skulle få torka upp mellan de gånger som vi vattnade den.

När det blev sommar så ställde jag in kottepalmen i växthuset, jag tänkte att det varma och fuktigare klimatet skulle väcka liv i plantan, men den stod liksom oberörd av mitt försök att ge den ett klimat som skulle få den att börja växa igen.

Här den enda bild som finns på kottepalmen från växthuset i sommar, den syns till höger, bakom en blommande tofslilja.



När jag sedan flyttade in kottepalmen till vårt hus igen efter en ovanligt kyslagen sommar ute i växthuset så vaknade kottepalmen till liv och rullade ut flera nya blad från toppen av den kotteliknande klumpen, och de nya bladen blev dubbelt så höga som de gamla bladen.




Den numera dubbelt så höga kottepalmen börjar att få det trångt på sin plats i fönstret, så den fick stå ute i dimman för fotografering till detta inlägg.



Nu är det ju bara att hoppas på att kottepalmen håller sig vid liv genom hela den långa vintern som ju innebär både torr luft och mörker inomhus.
För utomhus klarar den sig ju inte, till och med en sommar inne i växthuset var för kall för att kottepalmen skulle växa och må bra.
Jag gissar att kottepalmen hade sin vintervila då den var i växthuset över sommaren, då den vaknade till liv och började växa så fort den kom inomhus i varmare temperatur än vad växthuset kunnat erbjuda denna ovanligt kylslagna och regniga sommar.

onsdag 13 september 2017

Vad är detta för träd?


Vid mitt jobb växer ett träd som jag förut trodde var en vanlig hägg, men nu så kommer det röda bär på det trädet. En hägg får ju svarta bär, så någon sådan är det ju inte.

Men då är frågan, vad är detta för träd?



I midsommartid så blommade trädet med vita långsmala blomklasar, som påminde om en hägg.


Jag har fått tips om att detta kan vara en amerikansk häggkörsbär, och kanske det är det.
Men i så fall finns det olika varianter av det trädet, för så här blommar inte vårt amerikanska häggkörsbär.
 Läs mer om det här.

Om någon av er har sett ett sådant träd och/eller vet dess namn så får ni gärna tipsa om namnet på trädet, för ett sådant vill jag gärna skaffa hem till vår egen trädgård också.






söndag 10 september 2017

Sveriges första kolonat

Piteå museum förlag 2016

Här i byn där vi bor pågick en gång i tiden ett projekt med uppbyggandet av kolonat där några små jordbruk startades på statens mark.
Där hade allmänheten rätt att ansöka om att få mark för jordbruk och del av gemensam skog som reserverades till projektet.
Tanken var att jordlösa arbetare skulle lockas att starta eget jordbruk hemma i Sverige istället för att söka lyckan i Amerika, eller för att riskera bli samhällsomstörtande socialister.

Projektet kom att kallas för "Alträsk nybyggesområde" och startade 1909.
Staten behövde arbetskraft i sina skogar, och emigrationen dränerade Sverige på arbetskraft, så därför kom detta projekt till.

Ordet kolonat är ett begrepp som går tillbaka på latinets "colonus" som betyder odlare.


Här en bild på 'kolonisterna' i Brännberg.

Bilder ur Joel Anderssons fotoalbum.
Andersson var förman på den försöksgård som också fanns och som bedrev försök till uppodling av myrmark.


Det var inget lätt liv som väntade de som blev godkända för att vara med i projektet.
Den egna gården skulle vara av viss förutbestämd storlek och byggas av visst material.
Hårt arbete och uppförandet av den egna gården på kolonatet var bara början av deras arbetsinsats.

Staten stod för kostnaderna att dika ur myrmark så att odlingsbar mark kunde skapas, och även för bygge av sågverk för husbehov och för bygge och viss del för underhåll av vägar.
Staten hade ju ändå inget ekonomiskt intresse av myrmarken och kunde därför avyttra sådan till detta projekt.

Projektets kontaktperson här i byn var enligt boken bonden Johan Christian Pettersson, som bodde på en gård som fanns några hundra meter från vårt hus.
Det var nytt för mig som ju vuxit upp bredvid detta kolonistprojekt, och det förklarar kanske hur han fick ekonomi i anläggandet av en 'spjälkmaskin' som drevs med ett vattenhjul som fanns i Spältforsen just utanför byn.
Med hjälp av den tillverkades tunna platta träbitar som användes för att lägga 'sticktak' på byggnader.

Johan Christian Pettersson med sin hustru Anna Elisabeth och deras dotter Alma.
Alma var min farmor.
(ur J P Petterssons fotoalbum)
Projektet delades upp i ett område i norr vid Svanå kronopark och i ett område i söder mellan Brännberg och Alträsk.
Av gårdarna i det norra området finns de flesta kvar, men i det södra området finns inte många spår av de kolonat som fanns där.

I boken finns även kartor som visar var de olika kolonaten ännu finns kvar, eller en gång fanns.
Bild ur boken.


Ritning till bostadshuset på kolonat 34.
Bild ur boken.

Projektet tog fart efter 1912 och pågick till efterkrigstiden, då jordbruk moderniserades och behovet av projektet inte längre fanns.
Nya tider kom, men ännu idag syns byggnader kvar från detta projekt.
Några fungerar som vanliga bostadshus, några andra står öde, och några är rivna sedan länge.



Här är kolonat nummer 7. Det står öde sedan många år, jag själv minns inte att någon bodde där ens då jag var liten.

Här kolonat 21 mitt i byn.
Inte ens jag som vuxit upp här i byn visste om att denna gård byggdes som del av kolonaten.



Vid kolonat nummer 22 pågick inspelningen av tv-serien 'Jägarna 3' för några veckor sedan.
Huset som stått öde och förfallet under en lång tid blev en passande plats att filma på.


Boken återger en del av byns historia som för de flesta av dagens bybor är ganska okänd, och författaren gräver djupt i allt från tillkomsten av projektet fram till projektets avslutning.
Vi får läsa om vilken bakgrund de olika kolonisterna hade, samt om kolonaten och den skog som ägs gemensamt av delägarna i projektet än idag.



Kolonat nummer 14 blev till Statens försöksgård, som från början drevs av Kemisk-växtbiologiska anstalten i Luleå, med Joel Andersson som förman under en lång tid.
Till försöksgården lades sedan även kolonat nummer 1 och nummer 15.
Bild ur Joel Anderssons fotoalbum.
Jag har förut skrivit om försöksgården, det kan du läsa om här.


Boken 'Sveriges första kolonat' är en intressant berättelse om ett storskaligt odlingsprojekt som blåste in nytt liv i byn Brännberg mellan Boden och Älvsbyn under 1900-talets första halva.
Människor från olika delar av Norrbotten flyttade dit och byggde upp en ny framtid där.

Jag har författarens tillstånd att publicera bilder och text ur boken.


Författaren meddelar att boken kan köpas genom Stig Westerlund och Karin Gustafsson som en stor del av året finns i  Karins barndomshem i Brännberg. Dom nås på tel 092191043, 0705480637 eller e-post karin.gustafsson@live.com





torsdag 31 augusti 2017

Kall sommar.



I krukor framför huset har vi även i år törnrosaskjortel som klättrar i wig-wams.
Alla andra år har de vuxit sig högre än pinnarna de klättrat på, men så inte i år.


De värmeälskande törnrosaskjortel ser beklämmande ynkliga ut.
Ändå har jag fjäskat mer för dem i år, då de åter fick fly in i växthuset för att inte frysa ihjäl i slutet av juni, då dess blad började bli röda av kylan.
De fick stå i växthuset halva juli, men det blev ju inte särskilt varmt därinne heller. 
När värmen kom tillbaka så fick de flytta ut igen med en försiktig anpassning till solens uv-stråling ännu en gång.

De började ta fart igen i slutet av juli för att stanna av helt i mitten av augusti. 
Nästa år tror jag att vi sätter sockerärtor där istället. 

För att se bilder på hur de vuxit alla andra år vi haft detta, klicka här.

Ynkligt!

torsdag 24 augusti 2017

Rysk oliv

Elaeagnus angustifolia

Ja, egentligen heter detta lilla träd 'smalbladig silverbuske' här i Sverige, men namnet rysk oliv är ett bättre namn på detta träd som ju har helt andra egenskaper än den invasiva silverbusken som sprider sig åt alla håll med rotskott.
Den smalbladiga varianten sprider sig inte med rotskott.

Silverbuskens enda fördel förutom färgen är väl annars att de är så härdiga att de kan odlas i hela landet.

Tyvärr är inte den 'smalbladiga silverbusken' lika härdig.


Trädet påminner om olivträd till form och växtsätt, men någon riktig oliv är det ju inte.
Men namnet rysk oliv låter ju mer spännande än smalbladig silverbuske.

Jag har kollat upp och funnit lite olika uppgifter om trädets härdighet.
Det stod att trädet klarar växtzon 5 på handelsträdgården där jag köpte det, har även hört att det växer och övervintrat vid kusten i Västerbotten, men det kanske är på gränsen till en än mildare växtzon?

Västerbottens kustland ter sig ju subtropiskt jämfört med klimatet i vår trädgård.

I en bok jag har hemma anges trädet bara härdigt för svenska växtzon 4.
I en annan bok om träd över hela världen anges världszon 7, och det är ett dåligt omen, då det är i höjd med norra Turkiet.

Hur ska jag göra nu?
Jag kan ju inte plantera det nya trädet där jag först tänkt, tänk om denna ryska oliv inte alls motsvarar härdigheten jag förväntat mig.
Jag tänkte att i Ryssland är det väl kallt om vintern?

Men kanske den ryska oliven bara trivs i trakterna vid Svarta havet, och i USA där den trivs för bra och har förbjudits i vissa delstater.


Nej, nu får jag göra plats på trädgårdens soligaste och mest vindskyddade ställe, på en upphöjd bädd där ingen fukt kan samlas som kan frysa till besvärlig tjäle.


Kanske, kanske kan den ryska oliven överleva där bredvid en av klimatet svårt sargad äkta kastanj?